Namn: Torleif Johansen

Gör: Keramiklärare på Capellagården

Hur kom du i kontakt med Capellagården?

Jag sökte till keramikutbildningen och kom in 1971. Carl Malmsten levde under den tiden, men sedan dog han ett år efter, det vill säga 1972. Då låg Keramiken där Textil ligger nu. Jag kom tillbaka 1992 och började så jobba som keramiklärare.

Berätta om Carl och Siv Malmstens vision!

Malmstens intuition med Capella var att man skulle ta vara på hantverkskunskaparna som fanns runt om i Sverige. De hade tänkt att det skulle skapas fler Capellagårdar i Sverige, men av olika anledningar blev inte det av. När de startade Capella var Carl 70 år och han var alert in i det sista.

Träutbildningen kom först, sedan kom Textil och Keramiken i efterhand. Sedan var tanken att det skulle bli en smidesutbildning och andra utbildningar på sikt.

Vad hade du för relation till Carl Malmsten?

Jag kände honom sådär. Han kom in emellanåt i verkstäderna, han var inte här hela tiden, han var också i Stockholm. Jag tror att både Carl och Siv trivdes väldigt bra här.

Hur ville ni ha den nya Keramikverkstaden?

Det var inte så lätt, hur ska man tänka? Hur ska man göra? Ska det följa byggnadstraditioner på Öland? Vi kom på i efterhand ville inte ha en pastisch av en Ölandsgård. Vi ville att huset skulle leva sitt egna liv, det skulle bli karaktären av en riktig verkstad. Inte en ladugård, eller något annat. Att valet föll på Asmussen var naturligt, för att vi har sett hans byggen som känns mänskliga och det känns viktigt med tanke på Carl Malmstens vision. Att man ska vara som en familj. Erik hade jobbat för Malmsten tidigare, han hade jobbat här – hand hade ritat spisen i Malmstens arbetsrum. Han var bra på att få stora byggnader och ändå smälta in, denna byggnaden är en bit över 500 kvadratmeter.

Erik fick aldrig se byggnaden färdig, då han avled lite över 80 år, innan det stod färdigt. Han var också aktiv in i det sista. Han såg fram emot att få göra denna keramikverkstaden som en avslutning på hans arkitektkarriär.

Hur fick ni inspiration till den nya verkstaden?

Jag och Leon Simonsson åkte runt i Europa och tittade på hur andra hade gjort. Det vi såg var att alla hade stora lokaler och i mitten av stod ugnarna. De bullrade, det osade svavel och fläktarna brummade. Varför hade man gjort så? Tanken var att allt skulle till ugnarna och brännas, man skulle ha nära till dem. Men rent pedagogiskt var det en katastrof. Vi bestämde oss ganska tidigt i skedet att ugnarna inte skulle stå i mitten. Vi ville ha teorin i början av huset och den fysiska produkten skulle göras i slutet av verkstaden.

Det finns inte en detalj som vi inte har diskuterat. Nischerna i fönsterna skulle till exempel vara vinklade, ljuset är jätteviktigt för att det ska spridas in. I Norden behöver vi allt ljus vi kan få. Sedan var det viktigt med en öppen miljö men samtidigt alla ska ha varsin egen plats. Tryggheten var viktig, därav pelarna som bär upp taket, som ska ge en känsla att det är upplyft. Och man har utmärkt med den starka orangea färgen att taket inte bärs upp av ingenting. Man har brutit ner byggnaden i smådelar, det finns inga räta vinklar, allt är lite förskjutet.

Huset är gjort av lättbetong och på taket ligger enkupigt tegel. Huset har självdrag. Ska man ha en tyst miljö så ska man verkligen ha det, och därför har vi ugnen allra längst bort.

Varför tror du att så många studenter trivs på Capella?

Det är ett annat tempo här, hantverk kräver ett annat tempo. Det handlar inte om att driva upp tempot som i en industriell produktion. Betänksamhet, hela tiden en process – man utvecklar formen hela tiden. Det jag gör idag, kanske jag inte gör imorgon. Varje form lever ju sitt eget dynamiska liv istället för en industriell process så har man väl bestämt sig för en form, då är formen exakt samma om tio år. Så är det inte med hantverket. Det är ett livsprojekt.

Verkstaden firar 20 år i år. Blev den som du hade tänkt dig?

Vi ville ha en miljö som skulle upplevas som individuell men ändå inte täta skott emellan, det skulle också kännas öppet. Personligen blev jag väldigt förtjust i lösningen med två avdelningar och öppet emellan, det är stark dynamik. Man kan använda lokalerna på olika sätt genom att skilja årsgrupperna, man kan jobba med olika tekniker.

Gästlärare som hälsar på säger att det måste vara en av de finaste verkstäderna i världen. Det är en omsorg i detaljerna.